Rivningshysteri och renoveringsraseri är tyvärr inte något särdeles nytt fenomen. I alla tider har byggnader förändrats av fastighetsägare som önskat modernisera, eller som man gjorde med våra nationalmonument under 1800-talet, försöka skapa ett fulländat medeltida stiluttryck. Inte minst kom den här renoveringshysterin att slå hårt mot våra kyrkor och katedraler.

Lunds domkyrka före Zettervalls restaurering, En romansk kyrka med många gotiska drag.


De medeltida sockenkyrkorna började vid 1700 talets mitt att bli trånga. Socknarna var i stort behov av att antingen bygga om eller bygga nytt. Vid 1700-talets mitt inleddes därför det första massbyggandet av kyrkor sedan medeltiden. De nya kyrkorna fick till en början en tidsenlig rokokodräkt för att rätt snart mot århundradets slut gå över i den nya klassicismen. De kyrkor som inte revs byggdes om med nya korsarmar, förlängningar av långhus och utvidgning av kor. Klockstaplarna revs och torn byggdes. Eller så revs hela kyrkan och de medeltida murpartierna införlivades i de nya tegnérlador som skapades.

Tegnérlada

Tegnérlada är en nedsättande benämning på de vita, avskalade nyklassicistiska salskyrkor som överintendentämbetet ritade i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet och vars arkitektur ivrigt förespråkades av växjöbiskopen Esias Tegnér, ni vet han med ”freden, vaccinet och potäterna”.
Mot slutet av 1700-talet var trängseln i kyrkorna i många socknar akut på grund av den pågående befolkningsökningen. Särskilt i de bakre raderna blev det trångt eftersom man på den här tiden satt i statusordning i kyrkbänkarna. Längst fram satt den lokala adeln, därefter prästens familj, sedan de självägande bönderna, därefter torparna. Landsbygdens egendomslösa proletariat stod staplade vid de bakre väggarna under gudstjänsterna.

Lunds domkyrka efter restaurationen, en pastisch i romanik

Snabb befolkningsökning

Befolkningsökningen som innan 1850 främst varit koncentrerad till landsbygden kom fullständigt att explodera under seklets andra halva. Samtidigt påbörjades en kraftig urbanisering då landsbygdens proletariat lämnade fälten för att söka arbete i de industrier som började växa upp kring järnvägsknutar och regionala tätorter. Det här kom med tiden att förskjuta kyrkobyggandet från landsbyggden till tätortssocknarna. Den här fokusförskjutningen från landsbygd till tätort sammanfaller med att en intern kyrklig kritik nu uppstått mot nyklassicismens vitkalkade Tegnérlador. I vissa kretsar hade man börjat anse att det reformerta kyrkorummet förvandlats till en fattig hörsal och man sökte nu nya former som gick tillbaka till ett mer medeltida arv i både liturgi, konst och arkitektur.

Uppsala domkyrka före restaurationen. Lägg märke till tornens vita blinderingar, det låga taket, korsarmarnas avsaknad av rosettfönster och bristen på fialer och skulpturell utsmyckning.


Paradigmskifte

Den här begynnande vurmen för medeltiden var inte specifik för kyrkan utan är ett paradigm som löper genom hela 1800-talet och tar sitt avstamp redan i 1700-talets romantik. En överdrivet romantisk syn på medeltiden i kombination med den industriella tidens begynnande rädsla för att det gamla och kända var på väg att försvinna kom att skapa en arkitektonisk sprängkraft som med tiden helt skulle leda bort från de tidigare klassiska idealen. Släng därtill in en något överlägsen syn på historien där man gärna ansåg att 1800-talets människa visste bättre än den medeltida, så förstår man kanske bakgrunden till de hårdhänta arkitektnypor som skapat de tätortskyrkor och katedraler vi har idag. För ingen av dessa förment medeltida tempel har egentligen ett riktigt medeltida uttryck. Samtliga är arkitektoniska frankensteinmonster hopsydda av murbruk och delvis förstådda bitar historia.

1800-talets restaurationsprojekt gick nämligen i mycket ut på att med moderna material omforma kyrkorna till vad man trodde att den ursprungliga arkitekten en gång drömt om men inte haft resurser att förverkliga. I realiteten skapade man byggnader som hade mycket litet med den verkliga medeltiden och dess arkitekter att göra utan i stället närde 1800-talets rätt skeva bild av medeltiden. I Skåne kom 1/3 av det befintliga kyrkobeståndet att rivas för att ge plats åt nya tätortskyrkor i en modern variant av gotisk stil, en stil som gått till historien som ”Eslövsgotik” efter Eslövs nya kyrka uppförd 1891 av Carl Möller. Den arkitekt som kanske främst förknippas med stilen kom dock att bli arkitekten Helgo Zettervall.

Uppsala domkyrka efter restaurationen. Notera tornen och takets höjning, samt höjningen av fasaden i ytterskeppen och koromgången.


Enorm påverkan

Helgo Zettervall (1831–1907) var en svensk arkitekt som genom sitt arbete som överintendent vid överintendentsämbetet 1882 – 1897 kom att få en enorm påverkan på de restaurationer som gjordes av våra kyrkor under 1800-talets sista decennier. 1869–1877 byggde Zettervall om Lunds domkyrka, 1877–1886 Linköpings domkyrka, 1886–1893 Uppsala domkyrka och 1886–1894 Skara domkyrka. Under åren 1860–1900 var Helgo Zettervall Sveriges mest anlitade arkitekt vid om- och tillbyggnad av kyrkor, projekt som idag mer framstår som kulturarvssabotage.


Nu kanske man funderar på hur hårdhänta de här restaurationerna egentligen kan ha varit. Våra katedraler framstår väl fortfarande som medeltida eller? Tyvärr är svaret på den frågan ja, men anledningen till att vi ser dem som medeltida är att vi har lärt oss att det är så här medeltiden ska se ut. Egentligen är de inte mer än pastischer av medeltiden som i över ett århundrade har närt vår bild av densamma.

Barn av sin tid


Helgo Zettervall var ett barn av sin tid och enormt influerad av tidens idealiserande syn på medeltiden. Sin förebild inom arkitekturen fann han i den franska arkitekten Viollet-le-Duc som bland annat var den arkitekt som försåg Carcasonnes ringmurar i södra Frankrike med tornhuvar 1853-1879. Hur Viollet-le-Duc såg på historisk arkitektur kanske bäst exemplifieras av hans kommentar efter ett besök vid det lutande tornet i Pisa under 1830-talet då han lär ha sagt ”Det var oerhört otillfredsställande att se, det hade varit oändligt mycket bättre om det vore rakt”. Ja, fast på franska då förstås.


Vare sig Viollet-le-Duc eller Helgo Zettervalls restaurationer handlade alltså någonsin om att bevara en tidigare arkitektur. Snarare försökte man renodla arkitekturen till en idealiserad bild av vad man trodde att medeltidens arkitektur hade varit. I flera fall gjordes det även rätt så osentimentalt i form av användning av moderna material i äldre stil som i fallet med Viollet-le-Ducs takryttare i gjutjärn på Notre Dame katedralen i Paris (1845–1865), något som Helgo Zettervall i princip kopierade rakt av vid ombyggnaden av Uppsala Domkyrka 1886-1893. Den här inställningen kom att göra att våra medeltida gotiska kyrkor med tiden fick ett helt manageri av gargoyler, ryttare och fialer i betong och de romanska kyrkorna fick nya tornhuvar, lombardband och kollonetter, något som endast använts sparsmakat i byggnadernas ursprungsarkitektur. Inte minst raderades alla spår av vasatid och stormaktstid ur våra katedraler för alltid.

Lunds domkyrka


På 1860-talet kom Helgo Zettervall till Skåne för att renovera Lunds domkyrka. Det här kom att inleda en flerårig kamp mellan honom och Skånes mest framstående arkitekt Carl Georg Brunius för vilken Zettervalls radikala förändringsförslag framstod som väl magstarka. I åratal hade Brunius försökt lappa och laga Lunds domkyrka utan att ändra för mycket. Helgo kom till Skåne inställd på att riva och bygga nytt. Brunius som satt i domkyrkorådet kom att reservera sig mot vartenda förslag Helgo slängde fram under hela 1860-talet, men förlorade till sist kampen och dagen efter rivningsbeslutet av tornen fick Brunius slag och dog. Möjligen i ilska över Zettervalls tilltag? Nu bör man väl påpeka att Brunius inte var någon antikvarie han heller, men något mildare nypor än Helgo hade han allt.


Från Lund fortsatte Zettervall till Uppsala där han ersatte de hårlemanska huvarna som tillkommit som en fattigmanslösning efter branden 1702 då de höga tornspiror som byggts under 1600-talets första halva på initiativ av Gustaf II Adolf rasat samman. Taket höjdes, blev brantare och takryttaren tillkom. Tornen byggdes i princip helt om och de vitkalkade medeltida blinderingarna försvann. Fasaderna utsmyckades med skulpturer och fialer i betong, som förstås kom att falla av redan efter 20 år eftersom någon armering inte hade använts. Och så här kom det att fortsätta tills nationalromantiken och Zettervalls död satte stop för framfarten 1907. Helgo Zettervall dog hårt kritiserad för att ha farit alltför hårdhänt fram med det kyrkliga kulturarvet. Under 1900-talet har han dock åtnjutit en viss upprättelse av både Statens fastighetsverk och vissa bebyggelsehistoriker som ansett att hans kreationer varit väl genomförda i både stil och teknik.

Jag är inte en av dem utan anser att den här välvilliga synen på Zettervall säger mer om vad man idag anser är försvarligt att göra med gamla byggnader än om Helgo Zettervalls kompetens i byggnadsantikvariska frågor.


/Jesper Sundelöf är bebyggelsehistoriker och driver saltarvet.se